Idag är det julafton! God jul!

Gårdagens lucka avslutades med en hel del inte så bra känslor i magen, samt stekos från våra köttbullar. Nu har det gått drygt 3 veckor och vi har löst det mesta. Fläkten ska fixas, vår hyresvärd äger även lokalen som baren hyr så hon sade till dem att sänka ljudet – dock har hon inte haft framgång med kyrkklockorna än… Fast det har till och med hänt att vi knappt vaknat några av de sista morgnarna. Man vänjer sig vid mycket.

När vi kom fram till våra vänner i Merano den dagen för 3 veckor sedan, och bjöd på Swedish Meatballs så berättade vi givetvis också om våra upplevelser från de sista dagarna. De muntrade upp oss ordentligt och när vi väl åkte tillbaka till Bressanone igen kändes det inte så dåligt. Vi kunde till och med njuta av den otroligt vackra staden. Det är värt att nämnas igen faktiskt – att bo i Bressanone är som att bo i en film. Den gamla staden är nästan ”fjantigt vacker”, som en av våra vänner uttryckte det. Vi har lärt känna en del folk och till och med gått en pilgrimsvandring uppför ett mindre berg tillsammans med en massa italienare. Magkänslan har vänts från dålig till mycket bra!

I övrigt var tanken att dagens lucka skulle summera samt runda av vår historia som ni fått ta del av under 24 intensiva dagar, kanske berätta lite om framtiden också. Om vi börjar från början så har drömmen om Italien alltid funnits där, samt att vi båda älskar bergen både på sommar och vinter – utmaningen bestod i att kunna leva på ett sådant ställe utan att behöva vara hänvisad till diverse okvalificerade säsongsjobb på grund av bristande språkkunskaper. Dessutom har vi alltid velat driva ett företag tillsammans. För oss kändes livet med varsitt jobb, där man lämnade barnen på dagis, jobbade mycket, kom hem sent, fixade mat och sedan fick några minuter tillsammans innan sömnen kom, inte lockande alls. Varför inte då arbeta ihop istället? Visst finns det svårigheter där också, men vi var beredda att prova. Hellre det än att vakna upp en dag och inse att ”vi borde gjort det då… nu går det inte…” I och för sig är det aldrig för sent att prova något nytt – men ni fattar!

När vi drog igång företaget hade vi höga mål. Det visade sig vara lite svårare än vi förväntat oss att lösa vissa bitar, men det gick. Nu när vi tänker tillbaka på vad vi åstadkommit på 1½ år så är det rätt coolt. Vi är riktigt nöjda och stolta över oss själva. Det är en väldigt osvensk sak att öppet säga ”Vi har gjort ett bra jobb och är värda de framgångar vi fått” – men den där ”jantelagen” hoppar vi över. När du gjort något bra så ska du vara stolt och framför allt så måste du fira dina framgångar – vare sig det gäller något privat eller arbetsrelaterat. Så vi firar – varje dag. Vi vaknar upp och säger till varandra: ”Vet du, vi lever just nu mitt i vår dröm”. Det är en härlig tanke och känsla att ärligt kunna säga så till sig själv och sin partner. Så oavsett var du befinner dig eller vad du än gör – glöm inte att fira!

Vad händer framöver kanske ni undrar? Vi har för vana att inte berätta så mycket om våra planer förrän de är lite mer konkreta, men vi kan avslöja att det finns ett flertal spår som vi arbetar på. Sock Dsigners givetvis, men också en annan webbusiness finns i åtanke. Det handlar också om konsulting för lokala företag som vill ut på en internationell marknad med engelska som huvudspråk och det handlar om konsulting för svenska företag som vill nå en mycket intressant region och målgrupp både vad det gäller slutkonsumenter men också andra företag. Samt att vi spinner (inte springer) på några andra bollar också. Vilken vi i slutändan sparkar iväg och springer efter återstår att se. Det viktiga för oss nu är att vi är på plats. Inför julen har vi fokuserat på att sälja så många strumpor som möjligt – efter nyår tar vi tag i nya saker.

Nu ringer kyrkklockorna som tusan igen, måste vara något viktigt. Dags för oss att kila ner två trappar och gå tvärs över gatan till slaktaren för att hämta upp skinkan samt lite annat smått och gott. Sen bort till frukt- och grönsakshandlaren som igår fick en leverans av en låda apelsiner från Sicilien som är helt gudomliga, nästan så man kan slå in några av dem i paket och ha som julklappar. Just det, måste även slå in några julklappar. Vi har bakat lussebullar till våra vänner, som om de läser detta inlägg alltså då redan vet vad som kommer – ska bli kul att se om de kan hålla minen.

Till sist vill vi önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Tack för alla fina kommentarer och vi hoppas verkligen att ni tyckt det varit lika kul att läsa vår kalender som vi tyckt det varit att skriva den.

Många kramar från Michael & Sofia – julaftonen 2011 i Bressanone, Italien.

Som ni förstår hade vi det väldigt bra i Merano och tanken på att lämna den staden blev allt svårare för varje dag som gick. Vi hade bott där i närmare två månader nu och då har man liksom bott in sig lite – lärt känna omgivningarna, blivit stammis på några butiker och kaféer samt hittat fina vänner. Vi skulle flytta till Bressanone inom några dagar och det kändes rätt jobbigt. Har vi gjort rätt? Bressanone kanske inte alls är bättre för oss? Vi har det ju så bra här, är verkligen gräset grönare på andra sidan? Tankarna snurrade hej vilt och vi blev inte klokare. Inte blev det lättare av att våra Merano-vänner, med glimten i ögat, påpekade att ”Bressanone… där är det kallt, det är litet och bor bara en massa lantisar…”. Vi hade haft ett tydligt mål som vi kört stenhårt mot, att hitta ett bra boende i Bressanone. Nu hade vi fixat det och då dök en massa andra funderingar upp. Men vi försökte tänka tillbaka på vad det var som gjorde att vi gillade den staden från första början. Närheten till Dolomiterna, mycket skidåkning, den vackra stadskärnan och den lite yngre befolkningen samlade på en ganska så kompakt yta. Merano skulle bara vara 8 mil bort så vi skulle fortfarande kunna åka dit och umgås med våra vänner ofta. Så lätt skulle de inte bli av med oss ;-).

Flyttlasset skulle gå på fredag morgon och på torsdag eftermiddag åkte vi till Bressanone för att få information om lägenheten samt överta nycklarna från de nuvarande hyresgästerna. Vi skulle hyra av Frau Seebacher, en kvinna i 45-årsåldern som kom från en gammal släkt i Bressanone. Gud vet hur gammal den släkten är, säkert flera hundra år för på det gamla huset där vi skulle bo stod deras efternamn ingraverat i stenfasaden.

Vi kom fram och det tyska pensionerade paret öppnade dörren och släppte in oss. Lägenheten var i princip tom så när som på några möbler och påsar. Den kändes betydligt mindre idag än den hade gjort för en vecka sedan, tänk vad inredning, belysning och växter gör för intrycket. Vi steg på och slog oss ned i soffan. Den fina soffan som snart skulle vara vår.

Dr Koch inledde med lite socialt snack innan hans fru tog över och sa att de ville visa oss några saker som tillhörde dem men som de ville sälja till oss. En persienn i sovrummet, soffan i vardagsrummet, två solskydd på altanen, två lampor och en gardin i köket. ”Ok, how much do you have in mind?” Svarade vi som inte alls var beredda på detta och hade några hundralappar i åtanke. ”We will sell it to you for € 900” säger Frau Koch på dålig engelska. What!?!? Enligt vår hyresväd skulle i alla fall soffan, samt persienner ingå i hyran och nu ville de kränga på oss detta för ett rövarpris. Vi visste inte vad vi skulle säga, log lite snett och sa vänligt att det priset är lite dyrt för oss, vi är unga och har ont om pengar. Vad trodde de egentligen? Frau Koch blev märkbart irriterad och man riktigt såg hur hon fnös åt vår kommentar. Hon mumlade något i stil med ”Köp dessa grejor nya om ni tror ni kan få det billigare”. Vi rundade av, sade att vi skulle fundera på det till imorgon och gav oss iväg. Ett samtal till vår hyresvärd löste dock problemet då hon lovade att köpa loss allt från paret Koch. Vi behövde inte betala några € 900. (Inte för att vi någonsin tänkt göra det heller.) Senare fick vi veta att Frau Koch inte hade fått ens i närheten av €900 från vår hyresvärd – vilket kändes väldigt skönt med tanke på vår kommande erfarenhet av henne.

Trots att vi slapp den utgiften var det ändå med en halvdålig känsla i magen som vi satte oss i bilen för att åka hem och sova sista natten i Merano. Vi satt tysta var och en för sig i sina tankar. När vi kört i en kvart ropar Michael ”NEJ!” och kör in till vägkanten. Vad hade hänt nu? Det visade sig att han sett en katt ligga mitt på vägen och han tyckte att den hade rört på sig. Kattälskare som vi är parkerade vi bilen på en grusplan invid vägen och gick för att försöka hjälpa den. Det var skymning och bilarna körde fort men Michael hittade en lucka i trafiken och gav sig ut mitt i vägen för att lyfta upp katten. Den levde men hade svårt att andas och bakkroppen var orörlig, ryggraden var bruten. Troligtvis var det en vildkatt eftersom pälsen var väldigt tufsig och tassarna grå och slitna. Det låg ett hus intill vägen och vi gick dit med katten och ringde på för att fråga om den tillhörde dem. En gammal kvinna i huckle och utan tänder öppnade dörren. Vi frågade (på tyska) om katten var hennes men det var den inte. Hon hade två katter och sade att det sprang så många vildkatter här att hon tappade räkningen. Hon tyckte att vi skulle lägga tillbaka katten på vägen så att den skulle bli överkörd igen och dö. Men det kunde vi ju inte såklart. Kattens öde hade fallit i våra händer och det fanns bara en sak att göra för att få slut på dess lidande. Vi fick helt enkelt hjälpa den att komma till katthimlen… hur jobbigt det än var.

Under och efteråt sprutade tårarna och det var med en heldålig känsla i magen vi gick tillbaka till bilen igen. Vi fick sitta där ett tag innan vi kunde köra vidare. Plötsligt kom en kvinna fram till oss och knackade på bilrutan. Hon frågade ilsket var tusan vi gjorde där, detta är ju privat mark, ge er iväg. Om hon bara visste vad vi gjorde där… men vi sa ingenting utan körde hem.

På fredag morgon klev vi upp tidigt och fyllde bilen till max än en gång. Vi tog farväl av Frau Fischer som varit så snäll mot oss och styrde bilen mot Bressanone. Nu gick flyttlasset. Gårdagens otrevliga händelser hade vi försökt skaka av oss så gott det gick.

Att köra bil in i den gamla stadskärnan i Bressanone får du bara göra med ett särskilt tillstånd. Så det första vi gjorde när vi kom fram var att fixa det hos stadspolisen och sedan kunde vi köra fram till porten och lasta av. Där stod vi då alltså, på gågatan, två personer med svenskreggad bil och en fet skidbox på taket och lastade in prylar i ett gammalt hus. Flera personer kom fram och frågade vad vi gjorde, var vi kom ifrån och var allmänt nyfikna – en visade sig vara en tiggare som ville ha pengar och en annan ville sälja på oss teaterbiljetter… Efter att ha lastat in en mängd prylar i källaren fyllde vi hissen och körde upp resten i lägenheten. Vi gick in och började genast leta oss fram till bra ställen att lägga grejer på, lasta in mat i kylen osv. Men ju mer vi höll på desto mer insåg vi hur skitigt det var överallt. De hade helt enkelt inte städat ordentligt efter sig! Kylen var full av kladd och grå av smuts. Hyllorna i garderoben var täckta av ett grått lager damm och badrummet var inte fräscht. Suck…

Vi ringde hyresvärden och sa att detta inte var ok, lägenheten skulle ju vara städad när vi flyttade in. Men det var förra hyresvärdens jobb att fixa sa hon – prata med dem. Så vi ringde upp Dr. Koch och sa som det var, här ser för jäkligt ut. Han blev paff men lovade att dyka upp senare under dagen för att se vad vi kunde göra åt saken. Vid fem-tiden ringde det på dörren och utanför stod inte Herr utan Frau Koch, alldeles röd om kinderna och fullkomligen kokande av ilska – ”What! What! What´s wrong now? How dare you call my husband and say this place is not clean!”

Där stod vi med munnarna öppna och bara gapade. Är det möjligt att bete sig på det viset? Hon måste ha haft något seriöst problem som gick ut över alla i hennes omgivning. Vi bad henne vänligt att lugna ner sig så vi kunde visa henne vad vi ansåg inte var rent. Men det hjälpte knappast. När vi visade henne det skitiga badrummet och ugnen som var brun av inbränt fett bara fnös hon och sa att det var normalt att lämna en lägenhet i det skicket. Hon tänkte minsann inte lyfta ett finger mer. Sen gick hon därifrån och sade till oss att aldrig ringa dem igen. Michael ringde upp Dr Koch dagen efter och sade att sådant beteende inte var acceptabelt, och Dr Koch höll med och bad om ursäkt tusen gånger om för sin fru – märkliga människor. Dr Koch berättade också att hans fru ansåg det vara vårt fel att hon inte fick sina €900 för grejerna de inte kunde ta med sig, vår hyresvärd hade som sagt betalat avsevärt mindre.

Nåväl, vi försökte skaka av oss denna högst obehagliga upplevelse också, och tog istället tag i kvällens köttbullestekning. Vi skulle bjuda på svenska köttbullar i Merano dagen efter, så det var bara att börja rulla och steka. Efter några timmars stekande, och upptäckande att fläkten inte fungerade (köttbullsdoft överallt) så gick vi äntligen till sängs vid halvtolv-tiden på kvällen – bara för att mötas av ett tydligt ”dunk-dunk-dunk”. Nej, det var inte grannen som var på glatt humör utan det mysiga caféet två trappor ner som tydligen förvandlades till den populäraste baren i Bressanone på kvällarna, som spelade hög musik. Det gick inte att sova förrän kl 01 när de stängde ner. Äntligen lugn och ro. I varje fall till kl 06:15 då katedralen drog igång sina klockor för fulla muggar och kallade till morgonmässa, något som görs varje dag i december. Vi trodde inte det var sant!

Summerat sitter två sömndruckna svenskar en lördagsmorgon i Bressanone och har allvarliga funderingar på att bara packa bilen och dra därifrån. Skitig lägenhet, oacceptabelt otrevliga tyskar, avliva en katt, disco två våningar ner, en Katedral som väcker hela bygden kl 06:15 – allt insvept i ett fint stekos från våra Swedish Meatballs.

Nåja, på eftermiddagen skulle vi till Merano igen för att träffa våra vänner och bjuda på mat – DET skulle bli trevligt!

Morgondagens lucka: Vi har kommit långt på ett år

Vi har valt att bosätta oss i Sydtyrolen, en unik region i norra Italien som ger dig det bästa av två världar. Österrikisk ordning och reda blandat med italiensk charm och kultur. En alpin miljö blandat med medelhavsklimat. Tjocka korvar blandat med espresso. Men framförallt en känsla av att livet här är kvalitativt. Livskvalitet är ett modeord men här finner du den på riktigt. Det är vår känsla och vårt intryck efter drygt två månader på plats.

Ett bra exempel är hur man ser på mat. Här finns stora matbutiker som på vilka andra ställen i Europa som helst. Men här finns också en stark tradition av att handla som man gjorde förr i tiden, dvs man köper sitt kött hos slaktaren, sina grönsaker på grönsakshandlaren och sitt bröd hos bagaren. Man vet hur kvalitet ser ut och smakar och man väljer detta framför att allt skall gå fort, vara billigt och praktiskt.

Ett annat exempel är det lugn som råder här. Tempot är lugnare i allt man gör, man stressar inte upp sig för småsaker utan låter saker ta sin tid. Skillnaden märks tex. i hur snabbt folk går på gatan jämfört med hemma. Frustrerande till en början men också skönt med ett annorlunda sätt att leva.

Sydtyrolen är en autonom provins som ligger i den nordöstligaste delen av Italien, bland bergen. Regionen har egna lagar och regler och 90% av de skatter som betalas till Rom kommer tillbaka hit. Ekonomin blomstrar, arbetslösheten är låg och finanskrisen märktes knappt. Livskvalitén är betydligt bättre än i många andra delar av Italien, och i Europa för den delen. Det har dock inte alltid varit så. Sydtyrolen tillhörde Österrike fram tills efter första världskriget. Då bestämde några herrar i höga hattar att Sydtyrolen skulle tillhöra Italien istället. Ungefär i samma veva drog Mussolini och fascismen igång. Det var inte bra för Sydtyrolens invånare som inte hade något högt anseende. Invånarna fick välja om de ville vara Italienare och prata Italienska eller Österrikare och prata tyska. Om de valde det senare fick de också flytta till Österrike. För att göra regionen mer italiensk tvångsflyttade Mussolini en massa italienare hit, han förbjöd tyska samt ladin, och allt skulle bli italienskt. Det gick dock inte så bra och regionen förblev enormt fattig och bestod nästan enbart av bönder som livnärde sig på odling och djurhållning. Men tack vare lokala kämpar från Sydtyrolen blev det politiska förändringar och på 60-talet stiftades en mängd nya lagar till fördel för de som fortfarande talade tyska. Några årtionden därefter började turismen så smått att blomstra, äppel- och vinodlingarna likaså och idag är hela regionen ett framgångsexempel när det gäller integrering. Ett av många krav på 60-talet var att man som invånare i Sydtyrolen skulle kunna välja vilket språk man ville tala (tyska, italienska eller ladin). Ladin talas endast av några tusen, så det fick ingen prio, medan tyska är modersmålet för flera hundratusen. Så därav är regionen officiellt tvåspråkig, och alla som arbetar statligt/kommunalt på något vis måste kunna både tyska och italienska. Tro dock inte att det är ren och tydlig hög-tyska som talas här. Det är bitvis rena grötvälskan som är mycket svår att förstå. Anledningen till att de talas en så kraftig dialekt är även det Mussolinis fel. När han förbjöd andra språk än italienska, så levde tyskan kvar endast genom att pratas i hemmet och på hemliga möten. Några läroböcker fanns inte utan allt lärdes muntligt.

En av våra första reflektioner kring den här regionen var hur rent, prydligt och enormt välskött allting är här. Husen är nyputsade, alla blomrabatter i perfekt skick och vägarna är välhållna. Här finns en känsla för detaljer, för kvalitet och hållbarhet som genomsyrar allt. Man värnar om de små, lokala producenter som finns och är mycket försiktiga med att släppa in stora kedjor. Regionen ger finansiering till bönderna på gårdarna uppe i bergen för att de skall fortsätta att bedriva sin verksamhet och skapa en levande landsbygd. Shoppingcentra är förbjudna eftersom de ödelägger de små handlarna, dessa finns endast en bit utanför städerna. De lokalproducerade varorna är högt eftertraktade och man är beredd att betala en bra bit extra för produkter som är gjorda med kärlek och kunskap. Att välja ekologiskt är helt självklart för många. (Bra potential för våra strumpor i ekologisk bomull)

En annan sak som vi älskar med det här stället är söndagar. Eller rättare sagt det fokus som finns här på att träffas och umgås med vänner och familj. Det behöver inte vara så komplicerat och man behöver inte laga tre-rätters varje gång, det viktiga är att man ses och gör något ihop. Detta är ju något som vi nord-européer ofta hör talas om när vi pratar om syd-europa men det är också något som stämmer. Hemma i Sverige är det ofta ett stort projekt att träffas.

Genom Mirko har vi lärt känna tre familjer som vi bara älskar. Glada, jordnära och utan krusiduller. Med skön humor och avslappnad stil. De har verkligen tagit hand om oss sen vi kom hit och gjort allt för att vi skall känna oss välkomna. Tagit oss med upp i bergen till nåt magiskt ställe där vi käkat lunch och pratat i timmar. Vi har träffats på stan och druckit espresso eller så har vi blivit hembjudna på mat, ett glas vin och limoncello. Alltid lika trevligt och avslappnat. I gengäld har vi tagit dem med ut i bergen och bjudit på fisksoppa lagad på spritkök i det fria. Eller svensk kväll med köttbullar, mos och lingon (och vin till det såklart, vad annars?). Det är roligt att upptäcka nya grejer att äta och också att få bjuda på sånt som vi gör hemma. Vi har aldrig ätit så mycket ris som vi gör här men så är det också väldigt gott med risotto i alla dess former. Kul med variation och på ett sätt skönt att det inte finns falukorv här. Det är ju så lätt att ta till annars när fantasin inte vill infinna sig :-)

Morgondagens lucka: Flytten till Bressanone

Vi påbörjade jakten på en lägenhet i Bressanone. Vi beslöt oss för att inte ta den lägenheten vi tittat på först eftersom den låg precis bredvid järnvägen och det nog skulle bli lite väl brötigt när godstågen svischade förbi.

Ganska så snabbt förstod vi att det är brist på lägenheter i den här staden. Många vill bo här vilket gör att priserna stiger och utbudet minskar. En lägenhet som annonseras ut i den lokala tidningen blir ofta uthyrd samma dag. Man måste agera snabbt och bestämma sig fort.

Bostadsbilagan i lokaltidningen verkade vara den plats där man fann bostäder om man inte hade kontakter. Den utkommer på onsdagar och lördagar så nästkommande onsdag klev vi upp tidigt, åt frukost och körde sen 8 mil från Merano till Bressanone. Vi ville vara på plats om det skulle dyka upp en pang-lägenhet som vi ville titta på innan någon annan gjorde det. När vi kom fram hade en kiosk precis öppnat och vi köpte dagens nummer. Inte en lägenhet fanns det.

Nähepp, det var ju typiskt, nu när vi kört så långt. Men vi beslöt oss för att nyttja tiden på bästa sätt och gick istället runt till stadens fem mäklare och presenterade oss. De förmedlar även hyreslägenheter och nu ville vi veta om de hade något bra på lager. Det var lika kul att se deras miner varje gång vi berättade att vi lämnat Sverige och nu ville bo i Bressanone – ”Aber… warum Brixen?” (Brixen är tyska för Bressanone). Vi berättade och de tyckte att det lät förståeligt, men lite skeptiska var de nog ändå. Sverige är ju en dröm-plats för deras del. I vilket fall så hade en av dem möjlighet att visa oss flera lägenheter redan samma dag, perfekt tyckte vi. De lägenheter vi fick se var alla helt ok men inte i förhållande till priset. € 800 för en stor två-rumslägenhet med inredning från 70-talet. Nä, det kändes inte kul. När vi åkte ner hit så var vi beredda på att få bo enkelt, vi visste att standarden inte är densamma som i Sverige, men vi hade inte räknat med att det skulle vara så här dyrt. Men Sydtyrolen är tydligen inte som Italien i övrigt, så nu blev vi istället kräsna. Skall vi betala så här mycket bara för att bo så måste det vara riktigt bra tyckte vi. Det visade sig också att det inte är helt ovanligt att en lägenhet hyrs ut helt tom t.ex. utan köksinredning som spis, kyl, frys etc. Skulle vi behöva köpa och inreda ett kök nu också? Det hade vi ju inte riktigt lust med. Än mer utgifter.

Under den kommande tiden tittade vi på en hel del ställen, men alla saknade något viktigt. En underbar valvlägenhet i ett gammalt hus mitt i staden hade bara ett rum och ingen källare. En annan hade en fantastisk uteplats och öppen spis men allt annat var hemskt, och de ville ha €1200 för den. En tredje låg mitt i centrum men hade ingen balkong och fönster mot norr. Hyrs det bara ut konstiga lägenheter här? Hur hittar vi en som har allt?

Det räckte inte med att leta bland de som annonserades ut om vi skulle hitta något bra insåg vi. Istället kom vi på idén om att sätta upp lappar på staden med en kort text om oss plus bild med rubriken ”Lägenhet sökes”. Detta är ju ett rätt vanligt sätt att agera på i Sverige men här verkade det inte vara någon annan som gjorde så. När vi tänkte efter så hade vi faktiskt inte sett någon annonsering alls. Här är gatorna fria från klotter, rena, utan skräp och utan affischer. Vad är detta för ställe? Hur får man fram ett budskap här? Vill man arbeta in ett budskap lokalt är affischering på stadens gator, trappor och torg ett väldigt effektivt sätt. Detta hade jag förstått vikten av när jag tillsammans med en annan tjej arrangerade Göteborgs största utomhusloppis på Heden i Göteborg 2005. Vi var väldigt måna om att det skulle komma mycket folk till loppisen så vi tryckte upp flera tusen A4-affischer som vi fullkomligen plåstrade stan med under två månader. Gatubolaget var inte direkt nöjda med oss men så drog vi också över 10 000 besökare till vårt jippo. Lite skrytkuriosa… J Men detta är precis vad vi nu gjorde även i Bressanone. I alla trappuppgångar där vi skulle vilja bo, eller där vi trodde att det möjligtvis fanns någon som hade gott om pengar och därmed en lägenhet att hyra ut, fanns nu en lapp från två svenskar som sökte en lägenhet. Vissa trappuppgångar var låsta och stod vi och väntade tills det kom någon och smög sedan in.

Och det funkade. Vi fick en hel del napp på våra lappar och åkte som två tokar fram och tillbaka mellan Merano och Bressanone. Över 20 lägenheter hade vi sett nu och vi började få bråttom. Lägenheten i Merano skulle vi snart inte ha tillgång till längre så vi var helt enkelt tvungna att fatta ett beslut inom 10 dagar.

Så vaknade Michael en morgon med en fin idé. Varför inte se till att fixa en artikel om oss i en regional tidning? Då skulle vi kunna marknadsföra oss själva i regionen samt lite fint tala om att vi är på jakt efter ett boende. Då skulle vi ju verkligen nå ut till många. Så jag skrev ihop en säljande artikel på engelska och sen mailade vi ut den till några olika tidningar. En nappade direkt, Sudtiroler Wirtschaft Zeitung, en lokal affärstidning som har en sida i varje utgåva skriven på engelska för att deras läsare skulle öva sig på språket. De ville publicera vår artikel rakt av! Perfekt. Men de behövde en bild. Så vi drog ut på stan, riggade stativet och tog några bilder på oss själva. Den ni ser ovan är den som blev publicerad några dagar senare.

Artikeln hann knappt publiceras förrän vi fick ett trevligt samtal från en kvinna som hade en lägenhet tillgänglig i Bressanone. Det hon berättade om den lät väldigt bra så vi beslöt oss för att åka och titta på den redan dagen efter. Där bodde just nu ett pensionerat par från norra Tyskland men de behövde större boende och var på väg ut. Lägenheten låg mitt i centrum i den gamla fina stadskärnan, huset var troligen hur gammalt som helst men nyrenoverat och väldigt fint. Vi gick upp två trappor och knackade på. Det tyska paret öppnade och vi klev in i den finaste lägenheten vi sett hittills.

Allt stämde. Den var visserligen inte så stor som vi önskade med tanke på att vi jobbar hemifrån. Det kan vara rätt skönt att kunna stänga dörren till ”kontoret” och bara vara ”hemma”. Men med två rum så går inte det, dock så var det som fanns perfekt. Ett stort kök med spis-ö i kombination med vardagsrum, samt ett sovrum med badrum en-suite och en walk-in closet. Men det viktigast av allt: en 30 kvm stor terrass i söderläge! Lägenheten var dessutom fullt möblerad och hade en källare med gott om utrymme. Vi blev förälskade på studs och efter några dagars övervägande och räknande bestämde vi att detta var precis så vi ville bo så då fick det vara värt priset.

Vi hade hittat drömlägenheten. Äntligen :-)

Morgondagens lucka: Livskvalitet

Vi var framme. Och installerade. Vad nu?

Att flytta till en ny plats är lite omtumlande och det tar ett tag för hjärnan att inse vad som hänt. Du är ju samma person, med samma tankar och samma känslor. Allt är som vanligt men ändå helt annorlunda. När du slår upp ögonen på morgonen får du tänka några varv innan du inser var du är någonstans. När du går ut genom dörren förväntas du plötsligt prata ett annat språk. När du går till mataffären för att köpa det du brukar så finns kanske inte det. Du måste tänka om, hitta nya vanor och inskaffningsställen. Både roligt och lite läskigt. Det är så mycket nytt på en gång. Vissa stunder känns allt helrätt och glasklart, andra stunder är mer fundersamma… vad har vi gett oss in på egentligen? Är vi fel ute? Då är det tur att vi är två som kan peppa varandra. Pepp är viktigt.

Det är också viktigt att ha en plan för vad du skall göra när du väl är på plats, annars kan man lätt bli vilsen. Vårt första mål var att komma hit. Vårt andra mål var att hitta ett mer permanent boende, så det tog vi tag i.

Vi skulle ju åka runt till de olika orterna i Sydtyrolen för att känna in platserna och få en bättre bild över var vi kunde tänka oss att bo. Vi började gräva där vi stod och satte igång att utforska Merano. Bara att hoppa på cyklarna och börja trampa. Vart vi än kom så slogs vi av samma tanke – här är fantastiskt vackert. En grön oas mitt i bergen med soligt och varmt medelhavsklimat. Staden är hur prydlig och välskött som helst och vart man än kommer finns porlande vattenkällor med dricksvatten. Över 50 stycken i hela staden. Vattnet är kristallklart och iskallt och kommer direkt från bergen. Men så är också staden en gammal kurort och här finns ett väldigt påkostat och stort spa. Runt hela staden växer äpplen och vin i mängder. Så är det i hela Sydtyrolen. Dock är här mängder av turister som vill ta del av allt detta vackra. Helt förståeligt. Turismen är en mycket stor inkomstkälla här och bara i Merano finns över 4000 bäddar tillgängliga för uthyrning. Ganska så mycket för en stad med 35 000 invånare. I Merano finns även ett helt unikt mikroklimat och har det bästa vädret i hela Sydtyrolen. Här är alltid ca 4-5 grader varmare än på många andra orter och väldigt soligt. Vi var kort sagt mycket nöjda med Merano, det fanns bara en liten grej som störde oss, och det var att vi såg inga människor i vår egen ålder. Var höll de hus? Inte ens på helgerna kunde vi se några. Vi började undra om detta verkligen var något för oss.

Sen besökte vi orterna runtomkring Merano, åkte in i dalarna och upp i bergen för att se den genuina bergsmiljön. Här är byarna små men bebodda och fullt verksamma. Detta kändes väldigt charmigt och fridfullt men kanske lite för ensligt, vi ville ju träffa folk och socialisera.

Sen kom vi till orten Naturno, en plats vi kikat lite på hemifrån Sverige, där det fanns en stor klätter-community. Men Naturno kändes alldeles för perfekt. Var fanns den där italienska charmen där inte allt är perfekt men ändå attraktivt? Här fick vi lite givakt-känsla, alla husen var nybyggda och låg på perfekt avstånd, alla butiker sålde kvalitetsprodukter och allt kändes liksom för tillrättalagt. Inget för oss.

Vi tog tåget till Bolzano, den största staden i regionen med över 100 000 invånare. Här är det italienska språket dominerande och staden har lite mer puls än övriga orter. Stadskärnan var vacker med gamla stenbyggnader och trånga gator men runtomkring var det rätt mycket industri, motorvägar och mindre charm. Bolzano kändes som nåt konstigt mellanting av charmig småstad och lite större stad, en mix som inte riktigt blivit något eget på ett bra sätt. Vi strök Bolzano från vår lista och åkte hem till Merano. Vi var ju tvungna att vara lite effektiva!

Så en dag blev det dags att åka till Bressanone. Vi hade sett en annons på en lägenhet i den lokala tidningen som vi ville titta på. Lägenheten var liten men fin och med en stor takterrass. Det fanns allt man kunde behöva i form av bekvämligheter och dessutom i nyskick. Hyran låg på € 600. Hoppla! Lite i dyraste laget kanske? Men efter lite efterforskningar och prat med locals fick vi veta att detta är en fullt normal hyra här. För 35 kvm… Vi bad att få fundera på saken och vandrade in till stadskärnan för att äta lunch och njuta av solen.

Bressanone visade sig vara sagolikt vackert. En liten kompakt stad med en gammal stadskärna av fina stenbyggnader. Staden har anor ända bort till år 901, över tusen år alltså! I mitten av kärnan ligger den stora katedralen och framför den ett stort fint torg med träd och parkbänkar. Ett märkligt lugn rådde i staden och det kändes lite som att kliva in i en sagovärld. Vi strosade runt och njöt i solen. Överallt såg vi människor i vår egen ålder, unga barnfamiljer och sportiga typer som precis kommit ner från berget på sin leriga mountainbikes. Michael tyckte att detta var ett mycket lovande tecken för en framtida boplats. Bergen ligger precis intill staden och en knapp timmes körning med bil tar dig till några av Dolomiternas bästa skidorter.

Vi var nykomlingar och det var vårt första besök i Bressanone men en känsla av att ha hittat rätt stad började så smått infinna sig.

Morgondagens lucka: Kreativa sätt att hitta ett boende på

Om vi mot all förmodan har gett intrycket av att ha en klar plan som vi följt de senaste åren så kommer vi med detta inlägg att ge ett annat perspektiv på saken. Resan fram till avfärd har varit allt annat än rak. Till och med när vi kom fram till Merano så dök det upp avstickare som fick oss att tveka – men på något magiskt sätt har vi ändå alltid dragit oss mentalt tillbaka till vår ursprungsplan.  Fast det har varit rejält nere i diket några gånger.

Den första grejen som störde vår avfärd var att intäkterna inte blev som planerat, som vi redan berättat om i en annan lucka. Men det är värt att nämna igen, för innan vi kom fram till att skulle åka utomlands trots allt, så tillbringade vi mycket tid funderades över vilka typer av jobb vi skulle söka, var vi skulle bo i Sverige och så vidare. Det kändes inte alls lockande att behöva ta en anställning – vilket nog var anledningen till att vi fick en mental spark i baken och beslöt oss för att åka utomlands trots allt.

Vi hade, innan starten av Sock Designers, lagt upp oss i ett register hos en fastighetsmäklare för att hitta ett boende. Att köpa ett hus i Göteborgstrakten är väldigt dyrt, så vi hoppades på att hitta något renoveringsobjekt för en relativt billig peng, och sedan sakta men säkert fixa till stället. Vi har båda tummarna på rätt plats och såg faktiskt fram emot att göra en sådan sak. Men ingenting dök upp i vår prisklass, till en dag, då fastighetsmäklarens kollega ringer och säger: ”Jag har ett objekt som säljaren inte vill lägga ut på marknaden, utan han vill sälja det lite diskret, priset kommer att bli lägre än marknadspris, är ni intresserade?”

Sjävklart var vi intresserade! Dock hade vi precis bestämt att vi skulle flytta till Italien! Vad göra? Det är inte var dag ett sådant här tillfälle dyker. Nåja, vi får gå på visningen i varje fall. Fastighetsmäklaren berättade adressen och visningen var tre dagar senare. Vi var alldeles för nyfikna och körde dit samma kväll för att ta oss en titt. Ägaren bodde inte där så vi kunde få en snabb överblick utanför tomten utan att bli tagna som några freaks som stirrar in. Det var ett rejält överväxt fritidshus från 70-talet på en stor hörntomt i ett mindre område. Hus och tomt var onekligen i behov av renovering, men om vi skulle kunna köpa det till ett bra pris kunde vi skatta oss lyckliga. MEN, vi skulle ju iväg till Italien!!! Det hade vi precis bestämt! Skit också! Fast å andra sidan så lockade det rejält med 6-12 månaders renovering på heltid. Kanske inte heltid, men vi kunde jobba hemifrån med Sock Designers samt Michaels konsultuppdrag på halvtid. Det skulle antagligen inte bli många ören över, men det skulle vara ett äventyr!

När vi har ett svårt beslut så brukar vi komma fram till ett svar genom magkänslan. När magkänslan inte heller kan bestämma sig så gräver vi fram tillräckligt mycket information för att ta ett rationellt beslut. Sagt och gjort, vi började gräva. För oss började ett alternativ dyka upp. Varför inte köpa fastigheten, renovera den så att det ser fräscht ut, och sedan sälja vidare? Då skulle vi ändå kunna åka till Italien, 6-12 månader senare men förhoppningsvis med en kassa som var välfylld efter en lyckad försäljning. Det var en bra plan. Bara en sista grej att kolla då – hur ser kommunen på bygglov? Lång historia kort så var inte bygglov aktuellt då kommunalt vatten och avlopp skulle dras inom 3 år. Det avgjorde saken, vi kunde inte köpa en fastighet, renovera upp den och sälja om det inte gick att lova tillbyggnad för nästa ägare. Det tog oss några veckor, men sedan satt beslutet som en smäck – vi var tillbaka på banan igen.

Det skulle visa sig vara ett bra beslut av många anledningar, men speciellt på grund av nästa avstickares snöpliga avslut.

Michael hade under försommaren fått ett konsultuppdrag inom IT-support. Upplägget var att sköta support via mejl samt telefon på halvtid. Det var ett uppdrag som kunde skötas på distans och som enbart krävde en dator med internetuppkoppling samt en telefon. Efter några initiala veckor hos kunden sköttes uppdraget från vårt egna kontor. Det flöt på bra och alla var nöjda, speciellt kunderna som behövde support. Men några veckor in i augusti blev uppdraget plötsligt uppsagt och avslutades i början på september. Om vi nu hade köpt huset hade vi stått där med lån, utan att längre ha en regelbunden inkomst – strumporna hade som bekant inte genererat en lön ännu. Än värre var dock att vi hade gjort vår Italienkalkyl baserad på att Michael fortsatt kunde sköta uppdraget i Italien. Nu var den intäkten borta och vi fick så smått paniken.

Utan den intäktskälla som konsultuppdraget innebar skulle det bli svårt att klara sig, så vi funderade på att ställa in hela resan och göra något annat istället – men vad skulle det vara? Vi ville ju till Italien, inte skulle väl en sådan banal sak som pengar stoppa oss. Vi gjorde om kalkylerna igen och såg en potential för att klara resan trots allt. Tidspressen på att fixa ett annat uppdrag på plats i Italien ökade, men det var trots allt inga problem resonerade vi, det kommer vi att fixa. Back on track! Again.

Nu är det bara två veckor till avfärd, och vi åker för att träffa våra goda vänner i deras sommarstuga. Vi lagade en god middag och drack lite vin, när dem helt plötsligt släpper bomben: ”Vi ska flytta till svenska fjällen och undrar om ni vill följa med och jobba med oss där? Allt är redan klart med jobb och det kommer bli skitkul!” Exakt vad som sades är i lite av en dimma för oss båda. Här sitter vi, med två veckor kvar till avfärd, har sålt alla våra grejor, fixat och trixat en massa, och så dyker detta fina erbjudande upp. Vad säger man? Vi hittade faktiskt inte ord just då. Att flytta till svenska fjällen och ha ett jobb redan klart skulle innebära en regelbunden inkomst samt bo bland berg och vänner. Låter klockrent i våra öron. Vi åkte hem den kvällen och satt helt tysta i bilen, sen utbrast vi båda – ”Hur ska vi göra?”

Som ni förstår var det inte ett lätt beslut att ta, men vi bestämde oss ändå för att tacka nej. Nu när vi var så nära inpå avresa så ville vi åtminstone ge vår dröm en chans. Vi kunde inte backa undan nu även om det dök upp ett alternativ som i våra ögon var mycket ”säkrare” – Vi kan språket, vi har en inkomst, vi har vänner på plats osv. Men, men… Återigen tillbaka på banan.

Sista avstickaren hittills dök upp efter att vi befunnit oss en vecka i Merano. Då skickar Michael ett mejl till STS Alpresor (där han jobbat för flera år sedan) och undrar om de kan ha behov av honom under vintern, kanske rentav i Cortina där han jobbat innan. En dag senare blir han uppringd och efter lite socialt snack så undrar de om han skulle kunna tänka sig att vara platschef i Cervinia under vintern. Cervinia! Det ligger på andra sidan Italien på typ 2000 meters höjd och är en liten by med ett tydligen helt ok skidsystem.  Ja, det kanske vore något. Fast då skulle vi inte vara i Sydtyrolen som vi bestämt, och Michael skulle jobba heltid medan Sofia åkte skidor eller arbetade med Sock Designers på egen hand. Det låter kanske inte helt fel, men i slutändan (efter några dagars intensivt funderande) kom vi fram till att det inte var vad vi egentligen ville. Som tur var hade STS samtidigt hittat en annan som kunde ta rollen. Ingen blev besviken och vi var åter tillbaka på banan.

Om du har läst hela luckan idag så bjuder vi dig på några visdomsord också, som en trevlig avslutning. Har du inte ett mål och en plan så kommer du aldrig dit du vill. Å andra sidan, om du inte har något mål så spelar det ingen roll vad du gör. Vi hade ju trots allt ett mål, och en plan, och även om vi gjorde några avstickare från den, så höll vi ändå fast vid drömmen.

Morgondagens lucka: Första veckorna på plats

När vi körde in i Merano satte Michael in Chess-skivan i stereon, blippade fram till Merano-låten och vred upp volymen. Nu sjöng vi högt till den och det kändes skönt att äntligen vara framme. Allt hade gått bra och vi kom fram i ett stycke. Sen tog jag upp mobilen och ringde Mirko, vår första kontakt som vi skulle träffa genom Couchsurfing.

Couchsurfing.org är ett stort internationellt nätverk med ca 3 miljoner medlemmar som alla gillar att resa och lära känna människor från andra kulturer. Namnet säger kanske det mesta – när du är ute och reser kan du få bo hemma hos en person (en ”Couchsurfer”) några nätter utan kostnad, oftast på soffan men ibland på en säng. Ett prisvärt sätt att resa men framförallt ett utmärkt sätt att få lite tips och guidning av en ”local” som känner till platsen.

Vi körde in på Via St Franchesco och där stod Mirko och vinkade in oss med ett brett leende och full av energi. Vi klev ur bilen, andades in den friska bergsluften och följde sen med upp till deras hus och ut på takterrassen. Vi blev genast erbjudna en Kaffe Moka men avböjde, ingen av oss dricker ju kaffe. Man är snudd på socialt missanpassad i ett land som Italien om man inte dricker kaffe. (Nu har Michael i och för sig börjat men det är en annan historia J.) Vi fick träffa Mirkos sambo Barbara och båda var mycket trevliga och vänliga mot oss. De var snabba på att ställa samma fråga som vi hört hundra gånger sen vi kom hit: ”Varför Sydtyrolen? Sverige verkar ju vara så fantastiskt.” Ja, på sommaren är Sverige fantastiskt svarade vi. Men så här års är det mest regn och blåst. Klimatet är en av de stora anledningarna att vi är här. De verkade nöjda med det svaret.

Innan vi lämnade Sverige hade vi kontaktat ca 8 personer på olika orter i Sydtyrolen genom Couchsurfing. Tanken var att få en bättre bild av området med hjälp av att prata med lokalbefolkningen. Mirko visade sig vara en fantastisk person som engagerade sig i vår resa redan från första kontakten. Han frågade hur vi skulle bo och när vi nämnde att vi skulle tälta så blev han lite förvånad. Tälta? I oktober? Vad är ni för galna svenskar? Så sa han inte men högst troligt for de tankarna genom hans huvud ett flertal gånger. Hursomhelst så frågade Mirko runt och nån dag innan vi dök upp konfirmerade han att han hittat ett boende åt oss, så vi skulle slippa tältet. Vi kunde knappt tro våra öron när vi hörde detta och gjorde en liten dans av ren glädje. Vi hade tak över huvudet i fyra veckor för €450!! Som hittat! Att tälta skulle kosta det dubbla!
Ja, så gick det med den tältningen, ha ha.

Vårt nya tillfälliga boende var en pytteliten enrumslägenhet på ca 25 kvm, perfekt för vårt syfte. Den hade dessutom en terrass med trädgård och utsikt över bergen. Vi hyrde den av Frau Fischer, en mycket vänlig tysktalande dam i 60-årsåldern som nog tyckte det var rätt spännande med de två unga svenskarna som kommit. Vi lastade in vårt pick och pack i lägenheten, lagade kvällsmat och kände oss konstigt nog som hemma med en gång.

De närmaste dagarna träffade vi Mirko nästan varje dag. Han tog oss med på utflykter upp i bergen i sin bil, visade oss de bästa caféerna i stan och bjöd på en mängd historier om sin hemstad. Han hade lätt kunnat jobba som guide, en mycket inspirerande människa vars entusiasm lätt smittade av sig. Vi gillade verkligen det här stället.

Nu har vi träffat en handfull personer genom Couchsurfing med mycket goda erfarenheter. Ingen har dock varit så enormt gästvänlig och behjälplig som Mirko. Tack för allt!

Morgondagens lucka: Sånt som för stunden stört vår plan