Så kom äntligen dagen då vi skulle ge oss av. Om ni följt vår berättelse från början så vet ni att vi hade planerat för den ganska så länge. Cirka ett och ett halvt år om man skall vara korrekt. Därför kändes det nästan overkligt att sätta sig i bilen, stänga dörren och köra iväg. Att säga hejdå till nära och kära var inte heller det lättaste. Vi hade bestämt att vi skulle ge den här satsningen ett år, för att få en ordentlig känsla för livet på plats samt inte ge upp om det var svårt, samt inte heller känna att det var ”för evigt”. Men trots detta kändes det svårt. Konstigt då vi båda bott utomlands flera år tidigare i livet och borde ha vanan inne. Man blir kanske känsligare med åren.

Nåväl, nu hade vi lämnat Göteborgsområdet och var på väg ner till Skåne med en fullkomligt överfull bil. Vi var lastade till tänderna och ett tag såg det lite kritiskt ut om vi verkligen skulle få med oss allt vi hade planerat. Vi hade burit ut allting på gårdsplanen och när man såg allt som skulle in i vår lilla Golf så var känslan ”det här kommer aldrig att gå…” men det gjorde det. Helt magiskt! Planering är verkligen A och O ibland. Sen att bilen nästan skrapade i asfalten och senare i Tyskland protesterade rejält är en annan historia.

När vi kom fram till Helsingborg och hade installerat oss i Michaels pappas lägenhet gick luften ur oss fullkomligt. Vi skulle övernatta där för att ha en avskedsträff med familj och vänner men nu kände vi oss bara dödströtta. Vi hade nått vårt första mål på resan och kunde andas ut, då blir det lätt så. Men vi samlade kraft, tog oss ut på stan och hade en jättetrevlig kväll trots att ögonen gick i kors.

Dagen efter var det tänkt att vi skulle resa vidare men av naturliga skäl tog vi oss en vilodag i soffan och gjorde ingenting. Så skönt att bara ”stirra på fläck” och slappna av helt. För er som undrar vad ”stirra på fläck” innebär så är vår rekommendation att testa. Det behöver inte vara en faktisk fläck du stirrar på, det viktiga är att du sitter helt still och gör ingenting – det är kvalitetstid med dig själv om något.

Måndagen den 11 oktober var vi däremot fullt redo att ge oss ut på de stora vägarna i Europa. För dig som aldrig kört på Autobahn innan kan jag berätta att det är rejält läskigt och man får hålla i hatten för att hänga med i tempot. Tur att Michael var fin nog att köra största delen av sträckan. Vi hade bestämt oss för att köra ned i humant tempo och inte stressa, vad skulle vi stressa till? Ja, och dessutom vågade vi inte köra fortare än 120 km/h med överfull bil, överfull takbox samt två cyklar hängades på kroken. Första natten tillbringade vi på en camping i Tyskland i en pytteliten håla utanför staden Celle, där vi stannat två gånger innan på våra bilsemestrar. Just det, campa var det ja. Vår övernattningsbudget var inte superfet så vi hade bestämt oss för att bo i vårt tält tills vi hittat ett mer permanent boende i Italien. Vi visste att det skulle kunna bli kallt, det var ju trots allt oktober, men det kändes lite roligt också. Och galet.

Campingen i Tyskland var helt öde. Dimman låg tät och regnet öste ned. Det luktade höst och var inte riktigt lika charmigt som i juli månad några år tidigare. Men vi kände oss som hemma och började packa upp tält (på samma plats som tidigare) och campingkök för att laga något att äta. I halvmörker lagade vi soppa och stekte tysk korv. Sen kröp vi ner i sovsäckarna och somnade som två små lamm.

Morgonen därpå var allt fuktigt. Det hade regnat och blåst hela natten och vi packade in alla blöta prylar i bilen som nu luktade våt hund inuti. Så styrde vi ut på Autobahn igen och körde hela vägen till Kassel i södra Tyskland. Tyskland är ju relativt platt i norr och blir bergigare i söder, det märktes nu. Backarna kring Kassels är ökända och många lastbilar får problem med bromsarna om det blir långa köer. Vår bil hade gått som en liten pärla ända fram tills nu men efter två långa uppförsbackar hände något. Hur mycket Michael än gasade så hände inget. Bilen vägrade att gå snabbare än 90 km/h och började så smått att sakta in. PANIKEN! Mitt på Autobahn befann vi oss, mörkret på väg att falla, mycket trafik och det var ingenting vi kunde göra åt saken. Som tur var dök infarten till en vägkrog upp och vi svängde in för att parkera och tänka. Vi var lastade till tänderna med div. värdesaker och att behöva lämna in bilen på verkstad i det läget är inget drömscenario precis. Vi ringde till VW i Göteborg där vi precis haft bilen inne på service. Dom hade ju kollat att den skulle vara okej! Efter ett tag kom vi fram till en bra snubbe som klokt nog frågade om vi var tungt lastade. Japp, svarade vi – ”Då har troligtvis turbon kopplat ur på grund av överhettning. Det är ingen fara, och om ni bara startar om bilen och kör lite lugnare så är det inga problem”. Phu!!! Vi andades ut och provade om bilen ville starta igen. Det ville den och vi kunde nu smyga ut på vägen igen om än i mycket sakta gemak.

Den natten tillbringade vi på ytterligare en ödelagd tysk kamping. Det blåste som tusan och regnade fortfarande. En lösgjord hund sprang omkring på området och nosade på allt. Pinkade lite på vårt tält och drog. Tack för den.

Dagen därpå startade bilen utan krångel och vi fortsatte vår färd mot södern. I närheten av Bodensjön började vi se berg. Riktiga berg. Det kändes bra. Det hade ösregnat hela vägen ner från Skåne och att nu se himlen spricka upp i blått var som att få en fin present. Bergsmiljö med soligt väder – det kändes kanon. Dock började Michael bli nervös för att turbon skulle bli överansträngd igen. Det är visserligen motorväg större delen av vägen, men den går uppför så gott som hela tiden. Speciellt läskigt var det i den 13 km långa Arlbergtunneln. Att få problem med motorn där lockade inte.

På en väns rekommendation valde vi att köra ned till Merano via Resia-passet istället för över Brenner-passet där alla långtradarna kör. Den här vägen är lite mindre och mer slingrig men väl värd varenda meter. Efter att ha kört igenom diverse tunnlar innan passet så hände något med vädret. När vi körde in i tunneln låg temperaturen på ca 14 grader och himlen var blå med en del moln. När vi kom ut var himlen perfekt blå utan ett moln, solen sken och tempen låg nu på 20 grader!

Extremt upprymda körde vi över Resia-passet och ner genom Val Venosta-dalen. Här möttes vi av mil efter mil med vackra äppelodlingar, det tog liksom aldrig slut. Skörden var i full gång och vi hamnade bakom en äppel-traktor som körde i 30 km/h. Det kändes rätt skönt, här har man inte bråttom precis.

Efter ca 8 mils körning genom ett helt underbart landskap låg staden Merano framför oss som en oas, en perfekt sensommardag och vi var omringade av bergstoppar på 3000 m. Det var 25 grader varmt och vi körde så sakteliga in i staden för första gången. Vi hade kommit helt rätt!

Morgondagens lucka: Couchsurfing och betydelsen av att träffa locals